Poolpojken

Sitter här i soffan. Min kropp är förstörd – men det var ta mig fan värt det! Jag tävlade igår, första gången på över ett år. Jag brukar kunna ha ont vanliga dagar, men idag är det värre än vanliga dagar. Som vanligt är det mina händer, bäckenet och fotlederna som är stela och ömma. Lite som vanligt, fast med intensivt. Svårt att koncentrera mig – men främst svårt att sitta stil. Trots att jag nu kan framstå som gnällig vill jag säga något – JAG ÄR ÖVERLYCKLIG! Igår tävlade jag som sagt och det gick över all förväntan. 18.31 minuter på halvmilen och jag hade trott att jag skulle springa på 20 minuter. Och är mest nöjd över tiden för att jag inte har tränat på länge. Jag har experimenterat mycket med träning och min smärta. Med tre dagars träning i veckan ”efter dagsformen”  så upplever jag ingen smärta. Nu när jag inte tränat tre gånger i veckan har jag mer eller mindre haft konstant smärta molande, men nu när jag inte tränat allt för mycket och sedan ger mig ut i kallt väder (vilket också gör sitt på det onda) så blir det inte ett hellyckat recept. Det jag vill säga är i alla fall att smärtan kommer aldrig få hindra mig från saker jag faktiskt tycker är kul. Vilket jag igår tyckte. Inte bara för att det gick bra – utan för att jag endast tävlade mot mina egna krav och mål. Det passade mig utmärkt! Jag mådde prima efter målgången och levde som i ett delirium hela kvällen. Jag tror jag ska fortsätta med mitt egna ”recept” och göra det jag tycker är kul. Jag har kommit på ett underbart motto – Man är sina egna begränsningar!